Cingo

Lövstock 40 år, Svandammsparken i Nynäshamn, 2019-06-29

Lövstock 40 år, i samarbete med Nynäshamns kommun och ett tiotal sponsorer var ett tillfälligt återupplivande av festivalbegivenheter på 1980-talet i Nynäshamn. Alltså ett 40-års-jubileum (1979 - 2019) med en (tillfälligt) nybildad förening för ändamålet. Om föreningen återkommer 2020 med en ny endagarsfestival, ja det återstår att se.

Jag var där hela dagen i Svandammsparken mellan klockan 12:00 och 22:00. I akt och mening att spana av det kulturella klimatet som råder i kommunen avseende pop- och rock-musiken, särskilt populär bland de som är 30 år och under pensionsåldern.

Varmt och soligt hela dagen. Inga moln just på den soldisiga blågrå himlen. Först sent på eftermiddagen kom det in lite moln från väster och skuggade solen tillfälligtvis.
Och uppenbarligen verkligen hett under det svarta taket i den tillfälligt uppbyggda scenen närmast järnvägen. Ganska måttligt med folk på den stora välslagna gräsplanen framför scenen. Ville publiken sitta ner så var det egna medtagna filtar och campingstolar som gällde. De fasta bänkarna i parken runt om den stora gräsplanen räckte inte långt.
Själv lyckades jag genomgående använda en bänk ner mot vattnet i sällskap med diverse änder och si så där en 40 meter från sjäva scenen. Denna placering hade dock sina fördelar; lagom ljudnivå och att kunna ha "ljudet i nacken". Under de musikaliska insattserna var ljudnivå extremt hög framför själva scenen. Den rätt fåtaliga publiken cirkulerade en hel del och byttes ut vartefter med nya besökare.

Det i förväg uppgjorda spelschemat hölls i stort sett punktligt:
01: 12.00: Inledning - Ceremony jam
02: 12.15: Harps & Drums, Steve Future, Dr Åke, Petra, Julya, Nutte med flera
03: 13.00: Ulf Beijerstrand band
04: 13.45: Smug
05: 14.30: Kvart i fyra
06: 15.15: Bill & Bull Bah
07: 15.57: A Lethal Smile
08: 16.45: Lars garage
09: 17.30: Micke Lorentzson band
10: 18.00: Linn Berg
11: 18.15: Jan Jonsson & Stormen
12: 19.00: Julya
13: 19.45: Black Oak
14: 20.30: Steve Future blues band
15: 21.15: NE-CK
16: 21.45: Avslutningsceremoni

Bara lokala band, sas det. Utom möjligen nr 3 ovan.
Nu är detta inte alls "my cup of tea" (i egenskap av gammal jazziot)! Och egentligen borde jag inte alls uttala mig om det här "eländet", eftersom de musikaliska ljusglimtarna enligt mitt synsätt var väldigt få.
Om 'Lövstock 40' är ett sorts mått på det musikkulturella tillståndet i vår lilla kommun, ja då råder det absolut kulturskymning i Nynäshamn.

Om man försöker ge sig på en analys av det här med pop/rock-band och hur de är konfigurerade, inser man snabbt att de på alla händer är "elektrifierade". Alltså man använder elförstärkta instrument och vokalartisterna är helt beroende av mikrofoner, förstärkning och andra elektroniska hjälpmedel.
Särskilt el-gitarister och el-basister använder en uppsjö av elektroniska prylar för att manipulera ljudbilden.
I botten finns alltid trummorna, även de förstärkta på olika sätt.
All denna elektroniska förstärkning gör att det i princip inte finns några gränser för ljudnivån, som rätt genomgående är av den kalibern att den rent fysiskt påverkar hela kroppen hos en åskådare/lyssnare.

Grunduppställningen i en pop/rock-grupp är ofta en kvartett bestående av sångare, el-gitarr, el-bas och trummor. Denna uppställning byggs på i olika grupper med ytterligare sångare/gitarrister och keyboard.
De största grupperna denna dag var sextetter.

Den här dagen var det genomgående så att trummor och el-bas dominerade ljudbilden på en näst intill smärtsam ljudnivå. Detta förhållningssätt passar tydligen den närvarande publiken som verkar bry sig mindre om det musikaliska uttrycket än att det är "häftigt" med fyrkantigt trumdunk förstärkt av lika fyrkantigt el-bas spel. För det svängde för det mesta inte alls om banden och något skönt gung infann sig bara några enstaka gånger under de tio timmar jag var där.

Det här enfaldiga överbetoningen av trum- och basdunk kan förstås bero på flera saker. Dels kan de som står för mixningen överdriva basupptagningen. Dels kan medhörningen vara dålig på scen, så att musikerna inte egentligen hör varandra. Och dels kan gruppen som sådan vara oförmögen att nyansera och använda dynamiska uttryck i sin musik.
I vart fall är detta enahanda och tröttsamt!

Hela tillställningen inleddes med något sorts jam på scen (pkt 2). Det enda som var lite kul med detta var att höra konferencién (Petra) sjunga ett chorus till pop-komp.

När Beijerstrand (pkt 3) framträdde var det rätt mycket onödigt snack mellan låtarna och inte särskilt intressant musik heller.

Bandet Smug (pkt 4) var inte mycket bättre det, men faktiskt i deras näst sista låt (tror jag det var) gungade det rätt bra och rent av svängde om trummor och bas i gott samarbete.

Bandet Kvart i Fyra (pkt 5) var jag lite intresserad av. De sjunger normalt stämsång på fyra och kompar sig själva på främst keyborad och lite gitarr. En av dem fuskar också på munspel. Nu var en av de fyra inte med påscen denna dag. Firade sin födelsedag någon annanstans. Så det var obalans i stämsjungandet. De sjöng Abba, Beatles, Dahlgren och Vreeswijk. Framförandet skedde med många longörer mellan låtarna, vilket gav intryck av dålig förberedelse inför uppgiften. Annars rätt OK som pop betraktat.

Bill & Bull Bah (pkt 6) är ju ett lokalt band (kvartett) som de flesta musikintresserade i Nynäshamn känner till (Skafenstedt och Co.). Men det var inte kul alls i mina öron.

Och ändå mindre kul, för att inte säga förfärligt, var A Lethal Smile (pkt 7), som dessutom hade verkliga problem med att komma igång på scen. Även detta en kvartett.

Lars Garage (pkt 8), en kvintett och ren rock-grupp, som heller inte var särskilt kul. Efter deras spelning var gruppen i flitigt samtal med Kultur- och fritidsnämndens ordförande, som var på hastig inspektion av Lövstock-begivenheten.

Micke Lorentzons Band (pkt 9) var jag också lite intresserad av att höra, eftersom jag hört dem i tidigare sammanhang. Det är en sextett (inklusive två sångare och keyboard). De framförde mest eget rock-material. Snabb uppställning, välrepeterat och absolut inga longörer mellan låtarna. Men präktig obalans och jämtjockt med dagens absolut värsta utbud av trum- och bas-dunk. Måste ha berott på medhörningen. De båda sångarna druknade helt i dunket. Trist!

Linn Berg (pkt 10) sjöng Cohens 'Halleluja' till playback. Fungerade helt OK. Hajade faktiskt till när jag hörde Linns sång. Hon har absolut en särskild ton och lyster i sin röst. Ytterligare en Nynäs-frambringad begåvning som på sikt försvinner från kommunen?

Jan Jonsson & Stormen (pkt 11) är en kvartett med tenorsax! Ösmo-gäng som jag också hört förut. Denna gång med alldeles för mycket bas. Jans sång kom inte alls till sin rätt och saxofonspelet väldigt schablonmässigt och pop-inriktat.

Julya (pkt 12) är en sextet med två sångare (två unga tjejer) som spelar en sorts pop-rock. Obalans igen och för mycket bas. Orepeterat och tråkigt.

Black Oak (pkt 13) är en sextett inklusive keybard och två sångare (två medelålders damer) som idkar någon sorts egen estitik refererande till 'ljus och mörker', dvs man växlar mellan ytterligheter; överdriven återhållsamhet i ljudsvagare partier kombinerat med extremt ljudmässigt pådrag och skrikande sång i övrigt. I någon av låtarna fanns också ett slags mellanting i uttrycket, men allt slutade i högsta möjliga pådrag. Häftig obaland här också mellan bas och sången. Inte särskilt kul.

Steve Future Blues Band (pkt 14) är en kvintett som spelar blues och rock. I de få numren med blues lät det riktigt skapligt och gungade fint. Men i rock-låtarna var det åter igen det vanliga dunket med överdriven bas.

NE-CK (pkt 15) var en ensam person på scen med dator och något sorts kontrollbord på ett bord framför sig. Avdelning sampling och elektronisk disko-musik vad det verkade, när vederbörande äntligen kom igång efter en hel del inledande tekniska bekymmer. Jag stod kvar en stund och lyssnade framför scen. Men jag hade inget som helst musikaliskt utbyta av det hela och gick hem i förtid.

På det hela taget ett mycket magert utbyte av 10 timmars lyssnande. Jag gör knappast om det i brådrappet.

Så var det med detta.
2019-07-04, 22:42


Krävde stor envishet för att överhuvudtaget stå ut.


| Startsidan |

©2019 Ingemar Carleman | Utgåva 67:19 | 2019-07-04