Cingo

Stockholm Swing All Stars, Konserthuset Sthlm, 2018-09-02

Stockholm Swing All Stars, som är en jazz septett som hållit ihop under rätt många år nu och gett ständigt återkommande konserter varje år, bl.a. på Konserthuset i Stockholm.

Den sammanhållande kraften är Göran Lind (b) och det kan inte vara alldeles lätt att hålla ihop det här gänget, eftersom bandmedlemmarna är synnerligen verksamma även i andra musikaliska sammanhang.

Kvällens uppställning:
Karl Olandersson - trumpet, sång
Klas Lindquist - altsax, klarinett
Fredrik Lindborg - tenorsax, basklarinett, klarinett
Dicken Hedrenius - trombon
Daniel Tilling - piano
Göran Lind - kontrabas
Mattias Puttonen - trummor.

Alla dessa musiker är ordentligt förankrade i den klassiska jazzen och står på samma solida grund. De har klart olika temprament och kompletterar varandra förträffligt.

Dagen till ära släppte bandet sin senaste CD "In the Spirit of Duke Ellington", som jämte de äldre CD-utgåvorna kunde inhandlas signerade för det facila priset av 100:- per CD. Så nog var det release-fest alltid!

Bandet har flera ypperliga arrangörer i sina led. I kvällens program (se nedan) var det herrarna Hedrenius, Lindborg och Linquist som bidrog med sina alster, vilka samtliga var egna bearbetningar på gamla jazzörhängen av Basie, Ellington, Neal Hefti med flera. Det herrarna gör är att efter eget huvud och uppfattning föra arvet vidare från huvudmännen, och det med fantastiskt resultat. Man utgår helt enkelt från det klassiska arvet och vidareutvecklar, eller moderniserar om så vill. Och dessutom skriver man helt nytt i de gamla mästarnas anda. Spännande!

Ett gratisprogram med hela spellistan delades ut. Det tackar jag särskilt för, eftersom jag har väldigt dåligt melodiminne; alltså bristande förmåga att bl.a. para ihop melodier jag vagt känner igen med deras titlar och upphovsmän.

Kvällens program:
01. Swingin´ the Blues (Count Basie/Eddie Durham; arr: Dicken Hedrenius)
02. Don´t Get Around Much Anymore (Duke Ellington/Bob Russell; arr: Fredrik Lindborg)
03. Li´l Darlin´ (Neal Hefti; arr: Klas Lindquist)
04. On the Back Side (Ellington-inspirerat; komp & arr: Fredrik Lindborg)
05. Fly Me to the Moon (Bart Howard; arr: Fredrik Lindborg)
06. Jumpin´ at the Woodside (Count Basie)
kombinerad med Rubber Bottom (Duke Ellington; arr: Fredrik Lindborg)
07. Warm (Ellington-inspirerat; komp & arr: Klas Lindquist)
08. Segue in C (Frank Wess; arr: Dicken Hedrenius)
Paus
09. Satin Doll (Duke Ellington/Billy Strayhorn; arr: Fredrik Lindborg)
10. Solitude (Duke Ellington/Eddie DeLange/Irving Mills; arr: Fredrik Lindborg)
11. Way Down Yonder in New Orleans (John Turner Layton Jr./Henry Creamer)
kombinerad med Lady Be Good (George & Ira Gershwin; arr: Klas Lindquist)
12. Blue and Sentimental (Count Basie/Jerry Livingston/David Mack/Charles Hathaway; arr: Dicken Hedrenius)
13. I´m Beginning to See the Light (Duke Ellington/Don George/Johnny Hodges/Harry James; arr: Fredrik Lindborg)
14. Isfahan (Billy Strayhorn; arr: Klas Lindquist)
15. Little Pony (Neal Hefti; arr: Dicken Hedrenius)
16. Girl Talk (Neal Hefti; arr: Dicken Hedrenius)
Extranummer:
17. It Don´t Mean a Thing If It Ain´t Got That Swing (Duke Ellington/Irving Mills)
18. ?

Själv satt jag på firsta raden och plats 18. Där har man bandets fotknölar i ögonhöjd, så man får böja tillbaka nacken något för se musikerna i helfigur. Vilket faktiskt känns i nackmusklerna efter två set. Fördelen med att sitta där är att man hör musiken direkt i full klang och inte primärt via högtalarsystemet. Ljudet är starkt men öronen vänjer sig snabbt.

Det som slog mig är hur välordnat det var på scen. All elförsörjning, sladdar till medhörning och mikrofoner slank behändigt ner i strategiska luckor i scengolvet. På själva spelplatsen på scenen fanns en stor röd orientalisk matta på vilken hela bandet fick plats, inklusive flygel, bas och trummor. Snygga pultar, men faktiskt inte för noter utan dataplattor, där notmaterialet visas på bildskärm och styrningen sker via sladdlös koppling till fotplattor med två bläddringsknappar som respektive musiker manövrerar med ena foten. För trummisens och pianistens del gäller fortfarande noter på det gamla vanliga sättet, för de använder ju fötterna till annat!

Öppningsnumret (01) blev en knockout direkt. Öronen fick ställa om sig kvickare än kvickt. Sång blev det i tre nummer (02, 05 och 10).

Även om jag har mina särskilda favoritet, så vill jag här inte framhålla någon enskild musiker. De var allihop i kanonform och presterade absolut på internationell toppnivå. Helhetsintrycket = en helt fantastisk afton i jazzens tecken i ett nästan fullsatt Konserthus. Bara att hoppas att de får göra om sin bravad i september 2019.

Hade hoppats på "Main Stem" (Duke Ellington) som extranummer. Den finns med på den tidigare CD-n helt dedikerad till Ellington. Bandet har ett häftigt arrangemang på den och på nämnda platta låter det hur bra och fint som helst.

Så var det med det!
2018-09-03, 02:27


Ibland ett jäkla tryck, ibland ömsint och nedtonat, ibland med en stor portion humor. Och med swing av Guds Nåde!


| Startsidan |

©2018 Ingemar Carleman | Utgåva 67:14 | 2018-09-03