Jag har alltid haft en viss lust att skriva, och fast jag nu är över 80 år gammal har jag lust att uttrycka mig ett tag till. Inte för att jag tror att någon i min omvärld egentligen bryr sig, men ändå.

Efter att jag och min dåvarande sambo (2002) beslutat gå skilda vägar efter två decenier tillsammans, gick jag själv in i ett ungkarlsliv, som i sin tur varade i knappt 20 år. Av olika orsaker hamnade jag i Nynäshamn. Inte för att jag hade någon anknytning till orten, utan bara för att det råkade finnas lediga lägenheter där efter att LM Ericson lagt ner.

Ofta under årens gång önskade jag mig att få träffa någon trevlig kvinna, helst i Nynäshamn. Trots att jag bemödade mig en hel del, inträffade det aldrig. Relationer är ju inte direkt enkelt och för att bli partners måste det ju faktiskt "säga klick", dvs att man upplever att man passar ihop på många sätt.

Mina aktiviteter som pensionär cirklade mest kring diverse jazzevenemang (även i egen regi), kommunalpolitiken, Tankesmedjan i Nynäshamn (saligen avsomnad), kören Babords Halsar (nu pandemidrabbad) och Järnvägssällskapet, som har sin stora publika modellbana i N-skalan (1:160) i ett hörn på Leksaksmuseet i Nacka.
Under 2019-20 var jag där på onsdagar (46 stycken på raken) och körde tåg för hugade besökare.

I februari 2020 stannade allting plötsligen upp. Corona-pandemin slog till och allt förändrades.

Men i januari 2020 fick jag på rätt egendomliga (digitala) vägar kontakt med min nuvarande särbo, en salt ungdomlig underbar kvinna, 5 år yngre än jag själv, inne i den stora staden (Stockholm). Det sa verkligen "klick". Och på den vägen är det. Helt nya horisonter!